Socialdemokratisk välfärdspolitik
Den socialdemokratiska välfärdspolitiken bygger på
grundläggande värderingar om solidaritet, omtanke, rättvisa
och jämlikhet. Den har historiskt och internationellt
sett visat sig vara oöverträffad i sin förmåga att skapa
trygghet samtidigt som den bidragit till en god hushållning
med samhällets resurser.
Rätten till välfärd ska vara generell, alltså gälla alla
medborgare. Den finansieras i huvudsak med skatter, som
alla betalar. Alla medborgare ska behandlas lika i välfärdssystemet.
Det spelar ingen roll var du bor, om du är
man, kvinna, arbetsför, funktionsnedsatt, gift eller ogift, infödd
eller inflyttad. Det ska förstås inte heller vara någon
skillnad i vilka förmåner och rättigheter den som är bosatt
på Åland har jämfört med övriga medborgare i Finland.
Den generella välfärden ska enligt dessa principer vara
tillänglig för alla på lika villkor, vara av hög kvalitet och
solidariskt finansierad genom skatter. Att offentlig sektor
ansvarar för välfärden, både produktionen av tjänster och
fördelningen av dem är demokratiskt och ger medborgarna
insyn och kontroll.
Privat välfärdsproduktion eller partnerskap med privata
sektorn är alternativ som utgör komplement som fyller
viktiga funktioner utan att hota den offentliga sektorn som
är huvudansvarig för allas vår välfärd.
Sociala reformer i riket måste gälla även för
ålänningar
Under långa tider har åländsk politik präglats av tanken
att ålänningarna ska ha minst samma förmåner som i
riket. Detta fastställdes i den så kallade nivågarantilagen
redan 1983. När landskapet gjorde sin budget skulle man
ta hänsyn till de reformer som gjordes i riket och se till att
de sociala förmånerna skulle gälla också för ålänningar.
Innan vi fick nuvarande självstyrelselag (1993) var den
åländska budgeten i det närmaste en kopia av rikets budget.
Ålänningarna kunde räkna med att de reformer som
gjordes i riket inom hälso- och sjukvård samt inom den
sociala sektorn också genomfördes på Åland, detta trots
att det saknades specifik lagstiftning inom social- och hälsovårdsområdet.
När den nu gällande självstyrelselagen trädde i kraft
1993 fick lagtinget en större budgeteringsfrihet jämfört
med riket. Men i lagen finns tydligt och klart skrivet att
ålänningarna inte ska ha det sämre än invånarna på fastlandet:
“När budgeten fastställs ska lagtinget sträva efter
att de sociala rättigheterna är minst samma som i riket.”
Grundlagsskyddad lagstiftning saknas
Nivågarantilagen har tillämpats några gånger, men har
använts närmast som en rekommendation, precis som
skrivningen i självstyrelselagen. Alla landskapsregeringar
från 1993 och framåt har försummat att stifta lagar inom
hälso-, sjuk- och socialvården, vilket betyder att ålänningarnas
grundläggande sociala rättigheter är svagare än
för övriga medborgare i Finland.
Åland saknar, för att nämna några exempel, lagar om
medicinsk rehabilitering och allmän tandvård, lag om
hälsofrämjande, lag om socialjour, lag om social kreditgivning
och lag om sociala företag. Dessutom arbetar
nu den finländska riksdagen med en lag om hälso- och
sjukvård, där man slagit ihop lagarna om folkhälsovården,
specialsjukvården och om klientavgifter inom social- och
hälsovården.
Åland har inte motsvarande lagstiftning som i riket på
dessa områden. Detta står i strid med grundlagen som
tydligt och klart säger att grundläggande rättigheter inom
social-, hälso- och sjukvård ska bestämmas i lag.
Socialdemokraterna kräver att det istället för nivågarantilagen
införs en lag som garanterar ålänningarna minst
MINST SAMMA VÄLFÄRD SOM I RIKET
Välfärdspolitiskt program antaget på
Ålands socialdemokraters kongress
23.10.2010
samma förmåner som i riket inom social-, hälso- och sjukvården.
En sådan lag säkrar att ålänningarnas sociala rättigheter
finns i lag och att självstyrelselagens strävan om
minst samma förmåner som i riket förverkligas.
Detta garanterar en generell välfärdsnivå, men förhindrar
inte att vi i prioriterade frågor kan lagstifta om att
Åland kan ha bättre förmåner än på fastlandet.
Landskapsläkaren och byråerna för hälso- och sjukvård
och socialvård åläggs att följa upp och hålla koll på
hur lagstiftningen förändras i riket. Tillräckliga resurser till
denna uppföljning måste finnas.
Tandvård för alla
Ett tydligt exempel på när ålänningar har sämre förmåner
än i riket är att vi saknar rätt till allmän tandvård. Denna
rättighet tillförsäkras alla övriga finländare i en folkhälsolag
som saknas på Åland. Enligt denna lag är kommunerna
skyldiga att sörja för att det finns tandvård för alla,
också personer med tandprotes. Detta gäller undersökningar
och behandlingar av munsjukdomar såväl som förebyggande
vård hos tandhygienister.
På Åland finns en begränsad offentlig tandvård som är
tillgänglig för barn och ungdomar upp till 26 år och för
medborgare i alla åldrar som behöver akutvård. Utöver
det tas en del prioriterade grupper emot, som till exempel
gravida, diabetiker, reumapatienter och personer med
neurologiska sjukdomar samt vissa anställda inom ÅHS.
Tidigare fanns en praxis att en del av de anställda inom
Ålands hälso- och sjukvård hade tillgång till den offentliga
tandvården, men detta har tagits bort efter påtryckningar
från socialdemokraterna.
Landskapsregeringens förklaring till att ÅHS inte erbjuder
tandvård till alla, utan bara till prioriterade grupper,
är att det råder resursbrist, att befolkningen har vuxit och
att landskapet därför ”rationellt utnyttjar begränsade resurser”.
Socialdemokraterna anser att denna organisering av
tandvården är diskriminerande och att den står i strid
med principen om minst samma sociala förmåner som i
riket som alla ålänningar ska ha. Med en lag om att ålänningar
ska ha minst samma förmåner som i riket skulle
rätten till allmän tandvård garanteras.
Socialdemokraterna kräver att allmän tandvård införs
på Åland, så att alla ålänningar oavsett ålder och boendeort
får samma rätt till undersökningar, behandling och
förebyggande vård som medborgarna i riket. Privat tandvård
fortsätter att fungera som förut och kompletterar
den offentliga tandvården i och med att en del av kostnaderna
för den privata vården ersätts via sjukförsäkringen.
Socialdemokraternas förslag för minst samma välfärd som i riket:
1. Skärgårdens hälsovård måste förbättras. Alla ska ha
tillgång till hälsovård på lika villkor oberoende var man
bor på Åland. Skärgårdsbor har rätt till minst samma
förmåner som boende på fasta Åland och i riket. Skärgårdsbornas
rättigheter ska definieras i ÅHS hälsooch
sjukvårdsplan och i kommande lagstiftning. Skärgårdsbornas
tillgång till jourhavande hälsovård och
sjuktransporter behöver förbättras. Dessutom behöver
kommunikationen med modern teknik (s k telemedicin)
utvecklas.
2. Bostadsbidragen ses över. Nivåerna är för låga för
att fungera effek-tivt eftersom levnadskostnaderna är
höga på Åland. Det är särskilt viktigt att påverka rikets
lagstiftning så att pensionärernas bostadsbidrag höjs
till samma dyrortsnivå som det allmänna bostadsbidraget.
Mer välfärd än i riket
3. Barnomsorgsavgiften bör på sikt försvinna. Tills dess
föreslår socialdemokraterna att maxtaxan på dagis
sänks till 100 euro i månaden.
4. Ett särskilt utkomststöd utbetalas till ålders- och
sjukpensionärer som lever under den relativa fattigdomsgränsen.
Rimligt är att stödet betalas så att alla
åtminstone ska ha 900 euro att leva på i månaden.
De pensionärer som lever under den relativa fattigdomsgränsen
ska per automatik få del av det särskilda
utkomststödet.
5. För att kunna tillförsäkra en god kvalitet i välfärdsproduktionen,
som till stor del tillhandahålls av kommunerna,
behöver kommunstrukturen ses över i riktning
mot att färre kommuner skapas på Åland. Det finns
många fördelar med en kommunreform, och en viktig
sådan är att kompetensen inom den sociala sektorn
öka och en rättvis behandling för alla medborgare,
oavsett boningsort, skulle bli bättre.
